Otur i spel,
tur i kärlek, eller tvärtom, brukar det ju låta. Men ack, inte för mig. Den senaste tiden har jag fan inte haft tur i nånting, framför allt inte i kärlek. Jag hade några år efter studenten med en massa tur; fick killen jag ville ha, fick jobben jag ville ha, kom in på PA-programmet som jag ville (trots reservplats in i det sista). Men sen vände det en dag. Nu får jag aldrig de killar jag vill ha, får inga jobb överhuvudtaget (inte ens de som jag inte så gärna vill ha) och vinner inte ens en liten chokladbit på Liseberg, än mindre 25 000 i månaden i 25 år på Triss. Jag var på Liseberg för några veckor sen och jag överdriver inte när jag säger att kanske vart tionde person man mötte gick runt med en, ibland två, GIGANTISKA chokladlådor under armen. Men jag då? Jag vann inte ens en dubbel-plopp. Det gjorde dock pappa som han var så generös och delade med mig.
Så var kommer detta ältande över min, numera, ständiga otur ifrån? Med tanke på att jag nu, på bara ett par månader, har lyckats träffa två superfina killar som jag faktiskt gillar och vill träffa igen men som jag inte kan träffa så tycker jag inte att min klagan är helt obefogad. Är det inte sjukt? Jag har vääääldigt svårt för att träffa bra, normala killar som jag tycker om och som faktiskt tycker om mig lite tillbaka. Nu när jag väl har gjort det så bor de så klart sisådär 40-50 mil bort. Det är inte rättvist! Ge mig lite tur i kärlek så ska jag aldrig klaga över otur i spel! Jag lovar!
Gutten gjorde ju mig lite kärlekskrank men det är ju inte så konstigt. Däremot träffade jag en fining i lördags när Sara och jag var ute och svirade. Så vi har bara träffats en gång. Inte så mycket att hänga läpp över egentligen då. Men när man ser det här återkommande mönstret för mig så är det fan nåt att hänga läpp över. Jag vill träffa honom mer men det går inte för han var bara här över helgen och bor, gud-vet-var (jo det vet jag men det kan jag ju inte skriva här, långt bort i alla fall). Men det positiva var att han fick bort tankarna på gutten för en stund och det är jag tacksam för. Han tar annars upp sisådär 65% av min tanekverksamhet om dagarna. Sjukt, jag vet.
Det skulle dock kunna komma en oväntad vändning på historien, eftersom jag i samma veva som jag träffade den här finingen sökte jobb i den stad där han bor. Så klart inte tack vare att jag träffade honom, utan jobbet kom faktiskt först. Tänk om ödet har bestämt att det ska bli så för mig. DET hade varit sjukt i så fall. Jag gillar ödet, det är ju när allt kommer omkring också ett spel så därmed knyter jag ihop säcken lite om det där med spel och kärlek.
Så var kommer detta ältande över min, numera, ständiga otur ifrån? Med tanke på att jag nu, på bara ett par månader, har lyckats träffa två superfina killar som jag faktiskt gillar och vill träffa igen men som jag inte kan träffa så tycker jag inte att min klagan är helt obefogad. Är det inte sjukt? Jag har vääääldigt svårt för att träffa bra, normala killar som jag tycker om och som faktiskt tycker om mig lite tillbaka. Nu när jag väl har gjort det så bor de så klart sisådär 40-50 mil bort. Det är inte rättvist! Ge mig lite tur i kärlek så ska jag aldrig klaga över otur i spel! Jag lovar!
Gutten gjorde ju mig lite kärlekskrank men det är ju inte så konstigt. Däremot träffade jag en fining i lördags när Sara och jag var ute och svirade. Så vi har bara träffats en gång. Inte så mycket att hänga läpp över egentligen då. Men när man ser det här återkommande mönstret för mig så är det fan nåt att hänga läpp över. Jag vill träffa honom mer men det går inte för han var bara här över helgen och bor, gud-vet-var (jo det vet jag men det kan jag ju inte skriva här, långt bort i alla fall). Men det positiva var att han fick bort tankarna på gutten för en stund och det är jag tacksam för. Han tar annars upp sisådär 65% av min tanekverksamhet om dagarna. Sjukt, jag vet.
Det skulle dock kunna komma en oväntad vändning på historien, eftersom jag i samma veva som jag träffade den här finingen sökte jobb i den stad där han bor. Så klart inte tack vare att jag träffade honom, utan jobbet kom faktiskt först. Tänk om ödet har bestämt att det ska bli så för mig. DET hade varit sjukt i så fall. Jag gillar ödet, det är ju när allt kommer omkring också ett spel så därmed knyter jag ihop säcken lite om det där med spel och kärlek.
Kommentarer
Trackback
