Två personer, olika platser, en blogg

Innan jag och H skulle gå ut och parta igår frågade hon mig: "Ska vi fixa nåt med säng och sådär innan vi går?" Jag sa att det kan vi göra i natt när vi kommer hem. Vi skulle hämta upp en tältsäng och täcke från mitt källarförråd. H blev lite orolig och tyckte att det skulle vara bättre att vi gjorde det direkt eftersom hon tyckte det var läskigt att behöva gå ner i källaren på natten. Jag sa: "Nej, nej, det är ingen fara, vi tar det när vi kommer hem. Jag går ner där ensam vilken tid som helst på dygnet och jag är aldrig rädd." Det blev som jag ville.

När vi kom hem framåt småtimmarna gick vi raka vägen ner för trapporna till källaren, men.. vi hörde ett ljud och stannade till för att lyssna.. "Vad är det som låter..?" Det visade sig att det var snarkningar vi hörde. Det ligger någon och sover i utrymmet under trappan! Vi blev såklart ganska skraja och smög försiktigt uppför trappan igen för att inte väcka vem-det-nu-var. Och det var inga dåliga timmerstockar han drog kan jag säga! Det gick liksom inte att missa.
Stackars H som jag hade försäkrat om att det inte var farligt i källaren. Jag kände mig så dum, typiskt att detta hände när hon var med. Men samtidigt väldigt skönt att jag inte var ensam. Hur som helst så var vi ju tvungna att hämta den där sängen, men vi vågade såklart inte gå ner så länge mannen låg kvar.

Så jag ringde polisen. Första gången ever jag har ringt polisen. Jag ringde såklart 114 14 och inte 112 för så akut var det ju inte. Men jag var ändå lite nervös för att de bara skulle skratta åt mig och säga: "det där får ni sköta själva". Men jag pratade med två olika operatörer och ingen av dem skrattade. Tvärtom så fick jag väldigt snabb hjälp. Efter bara några minuter kom två bilar, men bara en stannade kvar. De hade två hundar som skällde som tokar när bilen stannade. Hela bilen skakade och lyfte nästan från marken. Båda poliserna var trevliga och tyckte att det var bra att vi hade ringt. De gick ner i källaren för att försöka väcka mannen, men det tog sin lilla tid. Han måste ha sovit djupt stackarn. Till slut fick de med sig honom upp. Det var en liten farbror med en liten ryggsäck, säkert allt han ägde. Först hade jag varit rädd men nu tyckte jag bara så synd om honom! Han hade antagligen ingenstans att ta vägen och så hade han smitit in i vår trappuppgång för att få sova i några timmar. Jag kände mig nästan dum som var skyldig till att han blev uppjagad. Men vad ska man göra? Gjorde jag rätt eller fel? Om det inte hade varit för att vi var tvungna att gå ner i källaren hade jag kanske låtit honom ligga kvar. Men samtidigt vet man ju inte om han kan vara farlig eller om han är påverkad och i så fall vill jag inte ha honom i min trappa. Poliserna var i alla fall snälla mot honom. Jag blir glad av att träffa på snälla poliser, det flesta är nog det men man hör så mycket dåliga saker om dem också. En av dem var t.o.m. ung och ganska söt också.

Den lilla farbrorn var den första jag tänkte på när jag vaknade i morse. Lilla farbror - hoppas det gick bra för dig. Var inte arg på mig.